sazyline

Igår var det söndag och som vanligt på söndagar så åkte jag tåg. Jag hade varit på resande fot sedan strax innan klockan 18, så när vi väl var framme vi Varberg station runt klockan 22.20 så var jag glad att nästa stopp var min slutstation. Jag var jättetrött och ville inget hellre än att komma hem och sova. Men det visade sig att jag inte skulle få komma hem på flera timmar...
   Bara några meter utanför Varberg, vi hade knappt hunnit åka, så tvärbromsade tåget. Det var inte första gången detta hade hänt under resan så resenärerna på tåget började bli lite irriterade. Efter en stund ropade de ut i högtalarna att tåget tvingats bromsa för att en ung kvinna försökt ta sitt liv genom att hoppa framför tåget. Hon överlevde hoppet och hade blivit hämtad av sin pojkvän och polisen var på plats. SJ har en policy som säger att personalen ombord på tåget inte får atbeta mer efter en sådan händelse, så vi var alltså fast, 50 m från Varberg station.
   Vi fick sitta lång lång sund och sedan kom de med ytterligare information. En ny lokförare var på väg från Göterborg i iltaxi och de hade beställt ersättnigsbussar, vi på tåget skulle få ta oss hem med vad som snabbast tog sig till Varberg, men minimumtiden för detta var en timme! Vid det här laget började jag bli riktigt irriterade. Hade allt gått enligt planerna så skulle jag redan varit hemma och sovit vid det här laget och vimlat bort mig i drömmarnas värld. Men istället satt jag nu på ett tåg som vägrade flytta sig.
   Efter ytterligare en stund backade tåget tillbaka till Varberg station och de som ville fick gå av. Jag satt kvar i tåget för jag hade ingen jacka och det fanns ändå ingen anledning för mig att gå. Jag hade ju ingen som kunde hämta mig å så. Efter ännu en lång stund meddelade de att de som skulle åka till Falkenberg centrum skulle få åka buss å de som skulle till Falkenberg station å Halmstad skulle åka tåget med den nya föraren. Så jag gav mig av mot bussen.
   Jag fick stå där och vänta ett tag. Bussen skulle komma vid kvart i tolv men den var så klart sen. När bussen äntligen kom satte jag mig längst fram för att så snabbt som möjligt kunna komma ur bussen när vi kom fram. Detta skulle jag få ångra.
   Efter vi hade åkt ett tag hade jag hunnit lugna ner mig lite efter vad som hade hänt på tåget. Jag var inte längra så arg för att klockan nu var mitt i natten och jag hade fortfarande inte kommit hem. Vid den tidpunkten hade jag ännu inte blivit arg på hon som hoppade framför tåget. Jag tyckte mest synd om henne och undrade över hur hon hade haft det i sitt liv egentligen. Men snart kunde jag inte ha särskilt mycket medkännsla för henne längre.
   Det var alldeles mörkt ute och vi åkte på någon landsväg med skog på varje sida. Vi hade väl ungefär kommit halvvägs till Falkenberg skulle jag tro. Men som jag sa förut så satt jag längst fram i bussen och tittade därför rakt ut genom vindrutan. Plötsligt fick jag se en liten hare. Han hade antagligen sett lamporna från bussen och blivit nyfiken. Han satt alldeles vid vägkanten, inte alls långt från diket. Men vägen var liten... Jag hann bara se den för en sekund. Sedan kände jag hur hela bussen gungade till och... och ingen liten hare fanns mer...
   Ingen annan än jag hade sett haren och ingen annan märkte heller när den blev överkörd...  Jag blev jätteledsen och började gråta på bussen. Jag kunde inte sluta tänka på den stackars lilla söta haren. I det ögonblicket blev jag jättearg på hon som hoppat framför tåget. Hade inte hon hoppat så hade tåget kommit fram till Falkenberg som det skulle och då hade det inte åkt någon buss på den där skogsvägen strax efter midnatt... och den lilla söta haren hade aldrig dött...
   Jag kunde inte släppa det som hänt. Jag var ledsen hela resten av resan hem och jag tordes inte titta på vägen... När jag väl var hemma, två timmar senare äv planerat, kunde jag inte somna. Jag bara grät över den stckars haren. 
   Det kanske låter fånigt, men det var så det var. Det var bland det hemskaste jag upplevt, att se någon bli överkörd och känna när livet tas ifån honom...


REST IN PEACE, lilla hare. <3