Jag förstår mig inte på världen ibland
Hade ett litet betygsamtal med min kära lärare i inredningsdesign idag. Hon började mala på om hur jag alltid krånglar till det för mig när det gäller mina uppgifter, hur jag alltid tycks välja de svåraste momenten och utmaningarna och om hur avanserade mina arbeten är i jämförelse med de andra i min årskurs.
Man skulle ju kunna tro att detta var något bra men allt sades i negativ ton. Hon fortsatte berätta om hur jag ställde till det för mig och hur jag fokuserade mycket på detaljer och att jag på det hela taget presterar mycket mer än vad som förväntas av mig.
Jag var tvungen att avbryta henne mitt i hennes redogörelse för att fråga om detta var något dåligt. I mina öron lät orden som beröm men med tonfallet hon hade och den blicken hon gav mig förstod jag gott och väl att detta inte var fallet. Vilket jag inte förstår.
Det verkade som att hon trodde att jag brukar tänka : NU ska jag krångla till det så mycket som möjligt för mig själv och försöka lyckas med det omöjliga! varje gång vi får en ny uppgift. Helt absurt! Visst, jag kan hålla med om det hon säger, att jaggör ett stort jobb, fokuserar på detaljer och kanske inte alltid väljer de enklaste lösningar på saker och ting, men det beror på att jag vill uppfylla min vision, bilden jag har fått i mitt huvud. Det är inte ett medvetet val för att krångla till det för mig. Hon mena på att jag har för höga krav på mig själv och att jag kommer få nått sorts sammanbrott om jag fortsatte så här.
Jag försökte förklara för henne att jag har höga krav på mig själv men att jag mår bäst av att göra mitt bästa i mina uppgifter, ska jag göra det kan jag lika gärna göra det ordentligt. Och det är väl meningen att man ska utvecklas och lära sig nya saker? Inte bara köra på det enkla som man redan kan and do it safe?
Jag kanske har fått det hela om bakfoten, vad vet jag. Men den kritik som annars skulle tagits emot med öppna armar omvandlades till ett förakt. Förlåt att jag är som jag är, jag kan inte hjälpa det.
xoxo //Sanna
Man skulle ju kunna tro att detta var något bra men allt sades i negativ ton. Hon fortsatte berätta om hur jag ställde till det för mig och hur jag fokuserade mycket på detaljer och att jag på det hela taget presterar mycket mer än vad som förväntas av mig.
Jag var tvungen att avbryta henne mitt i hennes redogörelse för att fråga om detta var något dåligt. I mina öron lät orden som beröm men med tonfallet hon hade och den blicken hon gav mig förstod jag gott och väl att detta inte var fallet. Vilket jag inte förstår.
Det verkade som att hon trodde att jag brukar tänka : NU ska jag krångla till det så mycket som möjligt för mig själv och försöka lyckas med det omöjliga! varje gång vi får en ny uppgift. Helt absurt! Visst, jag kan hålla med om det hon säger, att jaggör ett stort jobb, fokuserar på detaljer och kanske inte alltid väljer de enklaste lösningar på saker och ting, men det beror på att jag vill uppfylla min vision, bilden jag har fått i mitt huvud. Det är inte ett medvetet val för att krångla till det för mig. Hon mena på att jag har för höga krav på mig själv och att jag kommer få nått sorts sammanbrott om jag fortsatte så här.
Jag försökte förklara för henne att jag har höga krav på mig själv men att jag mår bäst av att göra mitt bästa i mina uppgifter, ska jag göra det kan jag lika gärna göra det ordentligt. Och det är väl meningen att man ska utvecklas och lära sig nya saker? Inte bara köra på det enkla som man redan kan and do it safe?
Jag kanske har fått det hela om bakfoten, vad vet jag. Men den kritik som annars skulle tagits emot med öppna armar omvandlades till ett förakt. Förlåt att jag är som jag är, jag kan inte hjälpa det.
xoxo //Sanna
Kommentarer
Trackback
